Julbord i sjuksköterskornas matsal på Bollnäs lasarett. Fotograf: Ossian Friberg

Månadens fotografi december

Månadens fotografi föreställer ett julbord i sjuksköterskornas matsal på Bollnäs lasarett. Bordet står vackert dukat och serveringspersonalen i sina stärkta förkläden är redo att servera alla gäster som väntas. Nedan kan du läsa en berättelse om julfirande på Bollnäs lasarett från 1900-talets första halva. God jul och gott nytt år önskar Regionarkivet.

På 1930-talet kom en långväga främling till Bollnäs lasarett för första gången. Denna främling skulle komma att göra julen på sjukhuset extra speciell. Främlingen som kom var den nytillträdde lasarettsläkaren Walter Sjöberg. Han kom närmast från Hudiksvalls lasarett där han varit förste underläkare men han var ursprungligen från Skåne. Till en början ansågs nog doktor Sjöbergs breda skånska dialekt som tämligen exotisk för ovana hälsingska öron men snart började det ställa till bekymmer och en dag hade disponent Lindström fått nog och sa till honom:

– Nu får förbanne mig doktorn tala svenska så vi förstår honom!

– Då fordrar jag att även mina patienter talar svenska! Svarade doktor Sjöberg snabbt.

Det var nämligen inte heller lätt för en skåning att begripa sig på den breda hälsingska dialekten som talades i Bollnäsområdet och framför allt i Ovanåker. När patienter ”oppifrån” kom till lasarettet hände det att sköterskan ibland fick rycka in och tjänstgöra som tolk.

Skånskan till trots blev doktor Sjöberg snart en mycket uppskattad läkare och sjukhuschef. Personalen och patienterna tyckte mycket om sin nya doktor och när julen kom hade man en särskilt trevlig tid på lasarettet. Doktor Sjöberg älskade julen och på hans tid bodde flera ur personalen på lasarettsområdet, inklusive Sjöberg själv. De vittnesmål från personalen som finns nedtecknade och bevarade i Regionarkivet säger nästan samstämmigt att man blev som en liten familj och lasarettet var inte bara en vårdplats utan också det gemensamma hemmet som skulle pyntas och göras fint till jul.

När december kom började julstöket. Sjukhuset skulle vädras och skuras från golv till tak, linneförrådet inventeras, samlingsrummet dekoreras och sjuksalarna och korridorerna fick julgranar, röda dukar och lingonris i krukor. I köket rådde febril aktivitet och det bakades julbröd, pepparkakor och vetelängder. Även julmat skulle lagas inför det stora julbordet som skulle serveras i sjuksköterskornas matsal. Sjuksköterskorna samlades till gemensamhetsaftnar där man stöpte ljus och broderade juldukar som sedan fick pryda lasarettets salar och rum. Doktor Sjöberg gladde sig alldeles särskilt åt julen och gjorde det till sin sak att på bästa sätt försöka skapa julstämning för de sjuka barnen som vårdades på lasarettet över julen. Särskilt en historia finns bevarad och det är den om den lilla flickan som låg på lasarettet över julafton. På julaftons morgon kom lasarettets maskinist in på salen för att laga en trasig vattenkran och då utbrister den lilla flickan glädjestrålande:

– Nu får jag stanna över jul för farbror doktorn ska operera mig!

Flickan var en återkommande patient som redan genomgått flera operationer men som maskinisten uttryckte sig ”hon var ändå redo att åter lägga sig på operationsbordet bara för att få stanna på lasarettet över jul”. Senare samma dag gick doktor Sjöberg ner på stan och köpte en julklapp åt flickan.

Efter att personalen fått göra helg klockan 12 på julafton fick personalen en julblomma av doktor Sjöberg med familj och bjöds in till familjen Sjöbergs bostad där man dukat upp långbord i stora matrummet med frukt och godsaker. Doktor Sjöberg deklarerade högt på bred skånska:

– Det är en gammal god skånsk sed att inte någon får lämna hemmet en julafton utan att ha fått något i munnen!

Skånskan må ha varit kontroversiell i många led men denna goda, skånska sed hade ingen något att invända emot.

En dag, strax innan jul, blev doktor Sjöberg patient på sitt eget lasarett. Eller som maskinist Friberg beskrev det i sina memoarer: ”En dag hamnade doktor Sjöberg på sjukbädden ur vilken han inte kom levande. Det blev en allmän sorg på lasarettet då han avled”. Doktor Walter Sjöberg vid Bollnäs lasarett dog 1945, 55 år gammal. På doktorns begravning fick personalen genom maskinist Friberg säga några ord:

”Från lasarettets ekonomipersonal och sjukhusbiträden har jag fått i uppdrag att framföra vårt vördsamma tack för all hjälp och vänlighet som kommit oss till del under den tid vi har haft förmånen att ha doktor Walter Sjöberg som chef och överordnad. […] Den som varit i tillfälle att besöka det Sjöbergska hemmet en julafton har fått erfara vilket vekt och varmt hjärta som slog i doktor Sjöbergs bröst. Vi ska alltid minnas doktor Sjöbergs vänlighet mot den personal jag nu talar för och hans stora tacksamhet till den eller de han i det privata livet någon gång fick hjälp av. Då vi idag står inför denna bår, vill vi alla till vår vördade chef få framföra vårt varma tack för allt under den tid då vi haft förmånen att äga doktor Walter Sjöberg som styresman. Som en enkel gärd av vördnad nedlägger jag dessa blommor som höstens sol givit deras varma färger. Som den naturälskande person han var bör han få vila bland blommor. Vårt sista tack och farväl”.