Hoforsflickan som blev första kvinnan i Sveriges riksdag

Det var år 1860, tre år innan landstinget bildades, som 28-årige Gustaf Alfred Hesselgren kom som nyutbildad läkare till Hofors för att tillträda sin första läkartjänst som extra provinsialläkare i distriktet. Hans arbetsplats blev Hofors sjukstuga även om arbetet också innebar hembesök hos de patienter som inte själva kunde ta sig till sjukstugan. Under sitt yrkesliv skulle Hesselgren också hinna med att vara andre bataljonsläkare vid Hälsinge regemente i Mohed på samma plats där Moheds sanatorium senare skulle anläggas.

Samma premisser för pojkarna och flickorna

Det var i Hofors som Gustaf Hesselgren kom att bilda familj tillsammans med hustrun Maria Margareta Wærn. I familjen föddes tre pojkar och tre flickor. Den ena av döttrarna, född 1872, döptes till Kerstin. Familjen var mycket sport- och idrottsintresserad och det finns berättelser om hur barnen i familjen Hesselgren varje lördag med kläderna på hoppade i Hoån som passerade precis nedanför läkarbostaden, detta för att träna såväl simning som uthållighet och lära sig bemästra Hoåns ursinnigt brusande vatten om olyckan någon gång skulle vara framme. Flickorna i familjen Hesselgren fick en för tiden väldigt fri och jämställd uppfostran då de precis som pojkarna fick delta i fritidsaktiviteter och liknande på samma premisser som sina bröder. Kerstin visade tidigt intresse för hälso- och sociala frågor, och hade ett socialt engagemang. Det uppmuntrades av hennes mor Maria Margareta som kom från ett frisinnat hem i Bollnäs.

Så småningom fick Kerstin tillåtelse att börja följa med sin far på hembesök i och runt omkring Hofors.

Kerstin skulle i efterhand ofta beskriva sin uppväxt i Hofors som trygg och fin men det var också här som Kerstin såg de sociala skillnaderna som fanns mellan hennes egen familj och brukets arbetare. Tillsammans med sin far besökte hon de trånga, slitna och svårstädade arbetarbostäderna och det måste ha stått klart för både doktor Hesselgren och Kerstin hur boendemiljön knappast förbättrade patienternas allmänna hälsotillstånd. Här lades grunden för vad som skulle komma att bli Kerstin Hesselgrens gärning såväl yrkesmässigt som politiskt.

Läkardrömmen som grusades

Kerstin själv ansågs som sjuklig och man var rädd att hon skulle drabbas av tidens stora folksjukdom: tuberkulos (eller tvinsot som sjukdomen kallades i Hofors). Därför, och för att hon var kvinna, ansågs det därmed som olämpligt att hon skulle få uppfylla sin dröm om att bli läkare precis som sin far.

Kerstin undervisades i hemmet och fick läsa engelska, latin och matematik. Även om drömmen att få utbilda sig till läkare inte uppfylldes fick Kerstin fortsätta sina studier i Schweiz och Tyskland och senare utbilda sig till sjuksköterska i Uppsala där hon även tog examen som fältskär (en sorts kirurg). Kerstin intresserade sig särskilt för ämnen som hygien och hälsovård, och 1902 reste hon till London för att studera till yrkes- och bostadsinspektris.

1906, väl hemma i Sverige igen, blev Kerstin Sveriges första så kallade bostadsinspektris. Yrket syftade till att inventera och identifiera särskilt undermåliga bostäder och undervisa de boende i hygien och hälsovård för att de skulle veta hur man på bästa sätt skulle hålla sjukdomar, ohyra, fukt och mögel borta från bostaden. 1909 blev hon Sveriges första skolköksinspektris och arbetade intensivt för att förbättra hygienen i skolorna, höja skolkökslärarinnornas löner och förbättra deras arbetsvillkor. Samtidigt ombesörjde Kerstin så att skolbarn fick mat i skolbespisningar. Först nästan 40 år senare skulle riksdagen fatta beslut om gratis skolmat för alla svenska skolbarn.

1913 blev Kerstin Sveriges första yrkesinspektris med hela landet som arbetsområde. Hennes uppdrag var bland annat att inspektera arbetsplatser, upprätta riktlinjer och påverka beslutsfattare att lagstifta om bättre förhållanden och arbetsvillkor på landets arbetsplatser. Särskilt engagerade sig Kerstin i att förbättra levnadsförhållandena för kvinnor och barn som hon ansåg vara en särskilt utsatt grupp.

Riksdagsvalet 1921: Ytterst lämplig kandidat

Eftersom Kerstin Hesselgren var en yrkeskvinna, fullt upptagen med att slita hårt för att förbättra medborgarnas bostads- och arbetsförhållanden, skulle det dröja innan Kerstin engagerade sig politiskt.

1917 engagerade hon sig dock i föreningen Frisinnade kvinnor, det liberala kvinnoförbundet, vilket ledde till att Kerstin tillfrågades av Liberala samlingspartiet i Stockholm om hon ville kandidera till andra kammaren inför riksdagsvalet 1921, det första valet där kvinnor tilläts rösta och kandidera på nationell nivå. Kerstin tackade ja men som genom en ödets nyck var det inte nomineringen från Stockholm som skulle leda henne till riksdagens första kammare. Det berättas att Kerstin var helt ovetande om att långt västerut, i Göteborg, nominerades hon till första kammaren för Göteborgs räkning av Göteborgspostens redaktör Edvard Alkman. Redaktör Alkman hade hört talas om Kerstin som vid den här tiden var en aktad yrkesinspektris och välkänd för sitt sociala och hälso- och sjukvårdsrelaterade engagemang. Han ansåg att hon skulle vara en ytterst lämplig kvinnlig kandidat att nominera första gången en kvinna kunde nomineras till första kammaren.

Den 12 september 1921, när rösträkningen var klar, visade det sig att Göteborgs elektorer hade röstat fram två kandidater med lika många röster vardera. Lotten skulle behöva avgöra vem som skulle bli Göteborgs kandidat till riksdagens första kammare. Namnet på lotten var Kerstin Hesselgren.

Fem kvinnor tog detta år plats i riksdagen: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Agda Östlund och Nelly Thüring. Kerstin var den första och då enda kvinnan som valdes in i riksdagens första kammare.

Själv ovetande om att hon blivit invald

Historieböckerna låter berätta att Kerstin själv var helt ovetande om nomineringen från Göteborg och att hon satt på tåget och läste tidningen när hon på ett uppslag plötsligt fick läsa att hon blivit invald som första kvinna i Sveriges riksdag.

Det var början på en lång politisk karriär där Kerstin oförtrutet och med en ofattbar energi var pådrivande i frågor som till stor del handlade om kvinnors rättigheter inom utbildning och arbetsliv. I riksdagen väckte hon stor uppmärksamhet då hon till exempel drev frågor om moderskapspenning, alla kvinnors rätt till statliga tjänster med lika lön som män, arbetarskydd, pensioner och högre löner för barnmorskor.

Hennes första tal i riksdagen handlade om barnmorskornas arbetsvillkor och för resten av sitt yrkesverksamma liv skulle Kerstin kämpa för bättre förlossningsvård. Det är inte svårt att föreställa sig att om detta visste Kerstin Hesselgren en hel del från sin tid som läkardotter i Hofors.

”Kerstin den första”

Kerstin Hesselgren fick tidigt smeknamnet ”Kerstin den första”. Förutom att bli Sveriges första bostadsinspektris, skolköksinspektris, yrkesinspektris samt första kvinnan i riksdagen utmärkte hon sig som den första kvinnan i Sveriges delegation till Internationella arbetsorganisationen (ILO) och en av de första svenska kvinnorna i Nationernas förbund (NF).

Kerstin Hesselgren glömde aldrig Hofors. Hon dog i Stockholm 1962 men begravdes på Ovansjö kyrkogård belägen mellan Sandviken och Hofors. I hennes dagbok som hon förde under skolåren i Schweiz och som Hofors hembygdsföreningen tagit del av och refererar till på sin webbplats kan man läsa följande:

”Ack Hofors, ack Hofors, vad jag längtar förfärligt hem till Dig”.

Kerstin Hesselgrens personarkiv innehållandes brev, dagböcker och mycket annat förvaras på Göteborgs universitetsbibliotek. I regionarkivet förvaras delar av arkiven efter Hofors förlossningshem och Hofors sjukstuga där allting tog sin början, och vem vet, någonstans i handlingarna kanske Kerstin lämnat spår efter sig. Det är för framtidens forskare att upptäcka.