Forskningen ger Samuel en ny dimension av läkarjobbet

Samuel Ersryd är nu så nära sin disputation att han nästan kan ta på den. Den 27 november smäller det. När han sammanfattar det han har kommit fram till är det inte bara resultaten i avhandlingen han nämner.

– Den här processen har gett mig ett mycket mer vetenskapligt förhållningssätt, säger Samuel. Det ger ytterligare en dimension i jobbet som läkare.

Att forska har varit nyttigt på många sätt, menar alltså Samuel.

– Det ena föder det andra, intresset sprids. Jag har många kollegor som jobbar med avhandlingar och vi pratar mycket forskning. Det sprider ett vetenskapligt tänk och vi har det med oss när vi verkar kliniskt, säger Samuel.

Vill förbättra oddsen

Samuel är kirurg och jobbar på kärlsektionen på Gävle sjukhus. Hans forskningsprojekt är knutet till Uppsala universitet. Avhandlingen handlar om komplikationer i samband med operation av kroppspulsåderbråck, så kallat bukaortaaneurysm. Huvudfokus har varit bukkompartmentsyndrom som innebär ett förhöjt tryck i buken och tarmischemi, det vill säga dålig cirkulation i tarmen som gör att vävnaden dör. Båda tillstånden är kritiska.

– Det handlar om liv och död, säger Samuel. Bukaortaaneurysm beror på att kroppspulsådern i buken successivt vidgas på grund av en försvagning i blodkärlets vägg. På sikt riskerar kärlet att brista, vilket leder till en massiv inre blödning. I de flesta fall upptäcks dock bukaortaaneurysm innan de hinner brista och behandling sker då förebyggande i syfte. Behandlingen av både intakta och brustna bukaortaaneurysm består av en operation. Efter en operation, framförallt efter brustet aneurysm, riskerar patienten att drabbas av bukkompartmentsyndrom och tarmischemi som medför stor risk att avlida. Uppsala är ett av de ledande kärlkirurgiska centren i landet för forskning och behandling av aortaaneurysm, och jag fick god hjälp av forskningsgruppledarna att hitta min inriktning.

Vad har du haft för målsättning med forskningsprojektet? 
– Jag vill förbättra oddsen för den här patientgruppen. Den stora vinsten är det förebyggande arbetet så att det inte behöver bli så illa. Målet är att vi med övervakning och tidig behandling av farligt stigande buktryck ska försöka förhindra fullt utvecklat bukkompartmentsyndrom.

Hur har du gått tillväga?
– Det har varit en kombination av registerdata, granskning av röntgenbilder och sedan granskning av journaler på ett flertal sjukhus över landet. Jag har åkt runt, än Umeå, än Malmö och bott på vandrarhem. Inte är det något glassigt liv inte, skrattar Samuel.

– Det har som hela tiden dragit i mig att det är något jag inte har – men vill ha – svaret på. Hur tar vi, jag och min handledare, då reda på det? Det är det som har drivit mig framåt.

Har du kunnat se några resultat än?
– Genom att börja mäta buktrycket redan i samband med operation försöker vi minimera tryckökningen i buken, både genom behandlande och förebyggande åtgärder. Det är viktigt för fler discipliner än för oss kärlkirurger. Ökat tryck i buken kan få allvarliga följder i många sammanhang och inte bara efter operation av bråck på kroppspulsådern. Det kan till exempel uppstå vid skador i buken i samband med trafikolyckor eller andra olyckor eller i samband med allvarliga bukinfektioner. Förhöjt buktryck i varierande grad är till exempel också vanligt förekommande bland patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning.

Att dra sitt strå till stacken

När Samuel tänker tillbaka på vad det var som gjorde att han vågade första steget konstaterar han att innan man tar det vet man inte så mycket om hur det verkligen är att forska. Han förstår att det kan upplevas som en jättetröskel, och på andra sidan tröskeln en annan värld.

– Det är klart att jag hade en vag uppfattning om vad det är att forska och att doktorera. Det verkade spännande och jag har alltid gillat att läsa artiklar och hänga med. Nu har jag inte bara fått en inblick utan faktiskt varit med och bidragit med något. Jag har liksom dragit ett strå till stacken, summerar Samuel.

– Det har också gjort mitt arbete ännu mer tillfredställande – först träffar jag en patient och konstaterar att hen behöver operation. Sedan opererar jag. Utifrån min forskning har jag fler och större perspektiv än tidigare – jag vet att jag kan bidra till att göra det troligare att patienten inte bara ska klara operationen utan förebygga komplikationer och ge patienten en ny chans. Det är stort.

Efter en stund tystnad lägger han till:

– Jag vill absolut forska mer, även efter disputationen. Vi turas om – just nu är det andra kollegors tur att forska och jag får fokusera på det kliniska. Växelarbetet forska/jobba kliniskt gör att vi är vi flera som utvecklar verksamheten tillsammans, avslutar Samuel.